Vårt älskade lilla yrväder Selma!

Selma, vår lilla tjej... Hon som far fram som ett litet yrväder. Är nyfiken på och utforskar allt. Den lilla människan, som får mig att sätta hjärtat i halsgropen flera gånger per dag, men som också får mig att känna mig som världens mest priviligerade och lyckligaste människan på jorden.
Siri och Selma. Andreas och mina små flickor. Det finaste vi har.

Hon är alltså väldigt framåt vår Selma. Kryper fort fram och pillar på allt. Det mesta smakas på och sedan någon knapp vecka tillbaka så ställer hon sig upp mot ALLT. Kaxigt håller hon sig i med en hand och grejar med den andra. Hon trevar sig framåt och blir stadigare för var dag som går. Dock krävs nästan 100-procentig punktmarkering för att hon inte ska göra sig illa...

Sedan jag drog ner på amning dagtid har hon börjat äta mycket bättre. Det är otroligt skönt så klart.
Men så har vi det här med sömnen... Den gör mig väldigt frustrerad.
Hon somnar runt 19 om kvällarna, men redan efter en knapp timma brukar hon vakna igen. Ibland lyckas vi söva om henne, men ofta är bröstet enda trösten som hjälper. Så fort jag går och lägger mig (hon sover i vårt sovrum) så vaknar hon. Därefter sover hon hos mig. På mig. Ibland kan jag lägga ner henne bredvid mig, men många gånger så blir hon superledsen och det slutar med att hon ligger på mig. Sedan håller vi på så nätterna igenom. Hon kan vakna upp till en gång i timman. Otroligt jobbigt. Jag får ju ingen sömn.
Å ena sidan tänker jag att det är ju bara för en tid. Snart är det bättre. Å andra sidan så vet jag att vi måste göra något åt det nu. Ta fighten att inte ge bröstet på natten (hon är ju inte hungrig, men napp och famnen räcker inte), men jag orkar inte göra det just nu!!!