Andreas åkte iväg imorse. Han kommer hem på fredag. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när dörren gick igen och han försvann. Jag kan bara föreställa mig hur det känns för honom. Jag har ju våra prinsessor hos mig. Han är utan oss alla tre. Vi är vana, det är vi, men allt som oftast kommer han hem ett par kvällar i veckan. Kanske är jag också extra känslig för tillfället. Det känns så i varje fall.
Hur som helst så har vi haft en bra dag. Malin, Stella och lilla Assar har hängt hos oss. Vi har käkat lunch, fikat och varit ute och lekt i parken.
Efter middagen väntade dusch och hårtvätt för den stora och bad för den lilla. Allt flöt på hur bra som helst. Selma somnade halv sju och det var bara kvällsfixet med Siri kvar. Då hände något. En bagatell som blev till något stort. Siri trött. Mamma trött.
Vi somnade som vänner, men jag går omkring med en klump i magen och kämpar för att inte brista ut i gråt.
Trots att jag pratat med Andreas om hela händelsen och att jag vet att det är ok att sådant här händer så vill jag bara dra täcket över huvudet och vakna till en ny dag.
Jag beundrar alla er där ute som är själva med era barn. Ni är så jäkla grymma som fixar det!!!
Att dra hela lasset OCH att inte få stöd i olika konflikter och så vidare är ta mig tusan det svåraste man kan göra. Jag beundrar er mest i hela världen! Klapp på axeln, dunk i ryggen, fanfarer, rosor och raketer till er!
Jag ligger redan i sängen. Siri ligger här bredvid och jag lyssnar på de små andetagen. Lilla tokfia, så onödigt att bli ovänner så där.
Älskade barn, kärleken till dig är så stor, så stor!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar