Är vi på övervåningen och jag ska gå ner och hämta något, byta blöja etc så följer hon med. Skulle jag mot förmodan springa ner snabbt utan att säga till, och hon märker det blir hon jätterädd.
Är vi borta hos någon så kontrollerar hon hela tiden att jag är kvar. Jag lämnar i princip aldrig bort Siri så det här känns lite märkligt. Och jag har då rakt ALDRIG lämnat henne utan hennes vetskap.
Det har till och med gått så långt att hon inte vill gå på sin dans längre. Hon känner sig ensam. Detta trots att kompisen Stella går där och att jag sitter utanför och väntar...
När vi pratar om det här blir hon förtvivlad och säger att hon inte kan förklara varför hon blir så ledsen och varför hon är så rädd. Hon börjar också nästan alltid att prata om sin farfar vid de här tillfällena. Hon undrar varför han inte kan komma ner från himlen och hon storgråter för att de inte får rita tillsammans någon mer gång...
Älskade lilla barn! Det gör ont i hela mig.
Är det så att hon mist sin farfar och att hon förstått att man kan försvinna och aldrig mer komma tillbaka? Är det så att hon är rädd att det ska hända mig eller Andreas?
Hon pratar nästan dagligen om farfar, både här hemma och på förskolan ❤
Det här har bland annat påverkat våra läggningsrutiner här hemma. Jag är ju själv flera kvällar/nätter i veckan och det blir lite knivigt ibland. Jag tycker det är viktigt att båda flickorna får ett bra avslut på dagen och att de får en stund för sig själva med mig. Allra viktigast för Siri.
Jag brukar lägga Selma först och det kan ta ett tag... Hon är inte alltid så villig på att ligga i sin säng. Siri skulle kunna sitta och titta på Bolibompa då, men nu vågar hon inte utan vill följa med och lägga lillasyster. Så hon sitter i vår säng, i mörkret, utan att säga ett knyst när jag nattar Selma. Nu tar det oftast "bara" 10-15 minuter, men i början kunde det ta 45 minuter.
Hur många 4-åringar gör det?!
Det känns inte bra att det är så här, men vad är alternativen?
När Selma har somnat så har Siri och jag vår stund. Vi läser, pratar och hon somnar på min arm ❤
Som jag älskar den här lilla flickan! Vårt lilla mirakel!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Åh men lilla gumman. massa tankar och säkert stor saknad av farfar. Kanske ni ska läsa någon bok om döden ? Dödenboken av Pernilla Stalfelt köpte jag eller Adjö herr Muffin ska vara bra har jag hört. Att förklara att ni inte ska försvinna eller dö ofta. Emilia var rädd länge att cancer smittas tex. Att vi var smittade vilket tog lång tid att övertyga motsatsen. Hoppas det släpper snart för det är ju jobbigt för alla ! Kram Annie
SvaraRaderaMåste nog komentera lite här. Man får aldrig någonsin lova barnen att man inte ska dö! För hur ska man veta det? Jag lovade min dotter att jag skulle göra vad jag kunde för att inte dö, men lova får man aldrig göra. Tala om svek om man dör knall fall en dag.
SvaraRadera