Som ni kanske förstod på mitt inlägg i söndags så har jag inte mått så bra de senaste dagarna. Eller jag har mått riktigt skit kanske jag ska säga. Bra har jag inte mått sedan i september. Wää, wää, wää. Gnäll, gnäll, gnäll. Det är så jag låter för tillfället och jag är ledsen att det är det ni får läsa om nu, men det är så vardagen och livet ser ut just nu.
Jag har tyckt att jag mått lite bättre senaste tiden. Livet har fungerat nått så när och tanken på att börja jobba har kommit upp mer och mer. Lockat mer.
Jag har fått sova lite bättre om nätterna, kanske bara fått rusa upp 2-3 gånger.
Så kom lördagsnatten och pang så var jag nertryckt i skorna igen. En överjävlig natt, med alldeles för mycket toalettbesök. Något hände där på morgonkvisten, i halsen, för jag har sedan dess haft ett otäckt tryck över struphuvudet. Det känns som en köttbulle fastnat och jag kan inte få bort det. Det här gör att det är svårt att andas och panikkänslan är nära. Jag hade det här trycket de första 18 veckorna också, men för ett par veckor sedan försvann det, men nu är det alltså tillbaka...
Inte konstigt om min hals är helt förstörd... Det kan inte vara bra med så mycket kräkningar. Minns att det var precis likadant när jag väntade Siri.
Så de senaste dagarna kan vi sammanfatta med ett ord; SKIT.
Igår tog jag mig upp först klockan 15. Till och med lunchen åt jag i sängen. Jag hade tur som hade Andreas hemma som kunde serva mig! Min fantastiska man som gör allt för att underlätta för mig.
I dag har jag tagit mig till fåtöljen och kommer förmodligen inte röra på mig nämnvärt förrän det är dags att hämta min prinsessa. Mannen är borta på jobb och kommer först hem på torsdag. Ogilla på det!
Jag har sovit uruselt i natt, vaknat och sprungit på toaletten så gott som varje timma. Trött är bara förnamnet på vad jag är.
Min lilla Fjonk började på dagis igår igen. Ett långt, ledigt skönt jullov var över och det var en tjej som saknade sina kompisar mycket. De hade lekt, lekt och lekt hela dagen lång och hon var så trött när kvällen kom igår. Hon har sovit tungt hela natten och det första hon frågade i morse var om hon skulle få åka till dagis. Hon sken upp som en sol när jag sade att visst skulle hon få göra det. Hon slog de små armarna om min hals och sade;
-Tack mamma!
Min fantastiska lilla tjej. I de här stunderna kan jag lova att jag glömmer bort att jag inte mår bra. Hon ger mig så mycket glädje och styrka och framförallt så påminner hon mig om att det är värt det. Det är värt det att må så illa, för sedan kommer belöningen. En underbar liten människa att älska!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar