Det här med oron...

Ny dag. Jag biter ihop och försöker tänka framåt. 19 veckor kvar...
När jag går här hemma, eller ligger kanske stämmer bättre, ges det väldigt mycket utrymme till tankarna. Till att fundera. Till att gräva djupt ner i vad som hänt och vad som kommer att hända. På gott och på ont.

De flesta av er där ute vet att det inte var en självklarhet för oss att skaffa ett barn till. Dels så var vi oroliga för att jag skulle må lika dåligt som sist och dels för allt det som hände när Siri föddes. Rädslan för så mycket har tidvis varit enorm, tidvis har jag känt mig hur cool som helst.
De positiva känslorna och längtan efter ett litet syskon till Siri övervann till slut det negativa och vår oro. Nu väntar vi ett nytt litet liv. En ny liten person som skall ta plats i vår familj. En underbar och svindlande känsla så klart. Så känner alla föräldrar när de väntar sitt barn. Det är jag säker på.
Skillnaden för oss är kanske att vi har varit med om saker som inte tillhör det normala. För oss gick något "fel" under förra graviditeten och vi fick en tuff start på föräldrarskapet. En alldeles för tuff start. Vår älskade lilla dotter fick börja livet med operationer och sjukhus. Det är det som gör mest ont så här i efterhand. Att vår prinsessa fick utstå så mycket som många aldrig behöver gå igenom under hela sin livslängd. Allt har gått väldigt bra, men det är klart att det satt sina spår på oss alla tre. Jag kan många gånger märka på Siri att hon har många otroligt fina egenskaper, som jag tror beror mycket på det hon gått igenom. Hennes omtanke och sätt att vara mot andra människor, hennes sätt att vara när någon är ledsen, är sjuk eller har ont någonstans.
Allt detta bär vi naturligtvis med oss in i denna graviditet. För oss betyder inte ett ultraljud att allt är bra. Vi vet att det kan missas saker och det är ingen garanti på att allt kommer bli "perfekt" (vad nu perfekt är...). Vi har naturligtvis en tro på att allt kommer att gå bra den här gången, men vi är också väl medvetna om de risker som faktiskt finns.
Jag ska inte låtsas som om att jag inte varit orolig. I början var jag livrädd och tankarna snurrade i mitt huvud dagligen. Idag är jag lite lugnare, men visst tänker jag fortfarande.
Men, vad ska vi göra? Vi kan inte styra någonting. Jag skötte mig exemplariskt (ni vet nog vad jag menar, drack inte alkohol, åt inte något som inte rekommenderas osv) under förra graviditeten och det är väl det enda man kan göra? Resten sköter slumpen och ödet?!
Som en av Siris läkare, Gustav neurokirurg, svarade när vi pratade om det här för ett par år sedan;
-Ibland uppstår ryggmärgsbråck i graviditeten. Man kan säga att det är "bad luck". Du hade inte kunnat göra något annorlunda för att undvika det här.
Och ja, det kanske är så. Vi hade oturen på vår sida förra gången, men se så bra allt blivit. Se vilken underbar liten tjej vi har!
Trots allt som hänt är vi en sammansvetsad liten familj som rår på det mesta. Det kan jag vara kaxig nog att skriva utan att skämmas!

Jag vill poängtera en viktig sak. Att få ett sjukt barn, att annorlunda barn, skrämmer mig inte. Det är inte där oron ligger. Jag vet att det inte spelar någon roll, du älskar det barnet precis lika mycket som när du får ett barn utan komplikationer. Det är smärtan att se det finaste du har lida och att kämpa för sitt liv som gör så satans ont att det inte går att förklara i ord. Det är maktlösheten och ångesten i din kropp när du inget kan göra när ditt barn inte mår bra. Det är det som skrämmer mig. Det är det som gör så ont, så fruktansvärt ont.
Barn skall få vara friska. Barn skall inte vara på sjukhus. Så enkelt är det. Tyvärr är inte verkligheten så. Det är jag medveten om, väl medveten om.

Som sagt, det ges mycket tid till tankar när jag går här hemma. På gott och på ont. Antar att allt skall bearbetas. Så enkelt är det nog.