Vänner för livet

I bland händer saker i livet av en mening.
Mycket sker av slump, det tror i alla fall jag, men ibland finns en stor mening.

För en tid sedan skrev jag det här.
I lördags träffade jag den omnämda familjen.
Jag, Andreas och Siri var hembjudna till Evelina, Peter och underbara lilla Lucas.
Vi hade aldrig pratats vid. Vi hade aldrig träffats.
Nervös var jag när vi promenerade hem till dem. Nervös och förväntansfull.
Vad skulle vi säga? Skulle det bli krystat och tyst? Skulle jag gråta. Eller snarare, skulle jag kunna hålla mig från att bryta ihop?

Det blev ett underbart möte. Ett varmt möte mellan fyra vuxna som gått igenom den största prövningen i livet.
Fyra vuxna som känner en sådan enorm smärta och oro för sina barn som ingen kan föreställa sig.
Vi pratade, utbytte erfarenheter och skrattade faktiskt en hel del.
Det var många gånger jag kämpade för att inte gråta. jag lyckades hålla igen, tårarna sparar jag till en annan gång. Vi har redan gråtit så mycket.

Det var så skönt att träffa någon som faktiskt, på riktigt, vet hur vi känner. Vet vilken oro vi bär på.

Den här lilla familjen har legat på samma sjukhus som vi. De har känt samma maktlöshet när deras barn mått dåligt. De lever i ovisshet.
Vi har alla fyra känt känslan av en obeskrivlig kärlek till vår minuter gamla bebis. Lyckan över att få bli mamma och pappa till världens finaste son/dotter. Vi har också känt känslan när den lyckan förbyts till skräck. När vi fått beskedet att inte allt står rätt till.
Vi har alla fyra känt paniken när "vårt allt" utsatts för nålstick och undersökningar dag ut och dag in. Vi har levt i ovisshet och famlat i mörker.
Vi har många saker gemensamt. Framför allt vår enorma kärlek till våra barn. Kanske är det så att vi älskar våra barn ännu mer, just för att vi gått igenom så mycket.

Peter och Evelina är fantastiska människor. De är starka och de är det absolut bästa för Lucas.
De har så mycket kärlek och värme och jag tänker att vilken tur det är att Lucas valde just dem till sina föräldrar. För jag tror att det är så, att barn väljer sina föräldrar.
Jag är så glad att jag skickade det där brevet. Att våra vägar i livet korsats.
Det fanns en mening med att vi skulle träffas. Det är inte en slump!

Vi kommer att hålla kontakten. För mig känns det som jag fått vänner för livet.
Jag kommer hålla hårt i dem. Jag kommer inte släppa dem.
Jag vill ha dem i mitt liv.

Siri och Lucas är två helt fantastiska små liv.
De har fått gå igenom saker ingen människa ska behöva uppleva. De har fått den tuffaste start man kan tänka sig. Det är så fruktansvärt orättvist. Det skär i hela mig när jag tänker på det.

I måndags skrev Evelina så här i sin blogg. Tårarna trillade då kan jag säga.
Än en gång, jag är så jäkla glad att jag skickade det där brevet OCH att det togs emot precis så som jag önskade.