Samhörighet

För en tid sedan hände det något som har fått mig att tänka tillbaka extra mycket på det som varit.
Jag skriver extra mycket för jag tänker alltid på det. Mer eller mindre.

När man väntar barn tänker man mycket på förlossning. Hur det ska vara. Hur ont det kommer att göra. Kommer man spricka, kommer man bajsa på sig, hur mycket kommer man att skrika, kommer det att bli kejsarsnitt?
Man tänker på hur bebisen kommer att se ut. Mörk? Ljus? Blå eller bruna ögon och så vidare.
Tankarna är många, men man tänker sällan på att något kan hända.
När jag skriver så menar jag inte att man ska gå och tro att det ska gå illa, man ska absolut njuta och tro att allt ska gå bra. Man ska inte måla fan på väggen, det mår man absolut inte bättre av. MEN man ska vara medveten om att ibland sker saker man inte önskar.

För en tid sedan fick jag veta att en familj låg på samma avdelning i Linköping som vi låg på när älskade Siri föddes. Inte av samma skäl som Siri behövde vård, men de var där. De behövde vård för sin lilla son. Mer än så behöver jag inte säga.
När jag fick veta detta började jag gråta.
Jag har aldrig träffat de här människorna, men jag grät för att jag kände deras smärta. Kände lukten av den sal de förmodligen låg i. Hörde ljuden från apparaterna som var kopplade till barnen på avdelningen.
Jag kände deras oro och jag ville bara åka dit och berätta att det kommer bli bra. Efter tumultet på sjukhuset kommer det bli bra.
Jag ville berätta att vi varit i samma sits och att de skulle låta bli att lyssna för mycket på läkarna. Att inte "slås ned" för mycket av deras spekulationer innan de vet säkert vad som är fel. Att de skulle vänta och låta deras son visa vad han kan.

När Siri var två dygn gammal opererades hon. Efter operationen kom läkaren till oss för att berätta vad han gjort och hur allt gått.
Jag minns inte mycket av vad han sade mer än att allt gått bra, inga komplikationer och så vidare.
Det jag däremot minns var när han svarade på min fråga; "Kommer hon att kunna gå?"
"Man kan inte garantera att något barn kommer att gå. Fler frågor?"
Utan tvekan är nog det kallaste svar jag någonsin fått i hela mitt liv.
Två veckor senare träffade vi en läkare som berättade för oss att det inte var något fel på hennes ben och att hon skulle kunna gå utan problem. Tänk om vi inte träffat honom. Tänk om den första läkarens ord suttit kvar i min hjärna fram till Siri var ett år och traskade på utan problem. I och med att vi träffade den andra läkaren slapp jag ett års extra oro. För oro, det har man för så mycket annat.
Den första läkaren var otroligt duktig. En av Sveriges bästa neurokirurger. Utan tvekan. Jag är så tacksam att han opererade vår dotter. Det sociala är bara inte hans grej. Antar att man inte kan vara social och gullig mot alla patienter när man arbetar som han gör. Det skulle bli för jobbigt. Sedan kan man ju tycka att man kan uttrycka sig på olika sätt...

Naturligtvis åkte jag inte upp till Linköping till den här familjen, men jag skickade ett brev. Jag visste inte hur det skulle tas, men det visade sig att det togs precis så som jag önskade.
Nu följer jag familjen och jag önskar dem all lycka i världen. De är så värda det. En fantastisk liten familj. En underbar son och framförallt två helt underbara föräldrar med SÅ mycket kärlek.

God kväll.