Jag är absolut inte en perfekt mamma eller en perfekt person

Det mest underbara i livet måste vara lyckan att få bli förälder. I alla fall om du frågar mig. Jag säger inte att det måste vara så för alla, men för mig så är det enkelt. Det finaste som finns är mina och Andreas små flickor. Att få känna den kärleken är något enormt. Det är inget påhitt att man skulle gå igenom eld och vatten för sina barn. Det kommer alltid vara de som kommer först.

Jag älskar våra små prinsessor så att det gör ont ibland. Jag vill skydda dem mot allt ont och jag vill bana vägen för dem igenom livet.
Jag älskar att vara hemma, som föräldrarledig och i den bästa av världar skulle jag vara det mycket längre än vad jag kan.

Vi försöker oftast att hitta på roliga saker. Vi är ute och cyklar, vi åker till badhuset, åker till stallet, ser till att Siri får gå på sin älskade dans och träffar kompisar för att leka.
Vi har fredagsmys och lördagsmys. Äter godis och chips.

Siri och Selma kommer till 99,9% alltid först. Barnen i fokus.

Jag har kommit igång med träningen ordentligt. Tappat gravidkilona för ett halvår sedan. Har för det mesta ett leende på läpparna och alltid i fart med att göra något.

MEN jag är absolut inte en perfekt mamma. Jag är inte någon perfekt person. Vi lever inte något fantasiliv.
Trots den lycka över att ha två fantastiska och underbara barn och en man jag älskar till oändligheten så är jag till och från helt slut. Sömnbristen sätter sina spår. Det är ibland skittråkigt och supertufft att vara hemma med två barn. Vissa dagar har jag noll tålamod och jag har allt annat än ett leende på läpparna. Jag beter mig ibland på ett sätt som jag skulle kalla knäppt. Vissa kvällar gråter jag när barnen har somnat och jag pratar på telefon med Andreas, som jobbar borta. Jag gråter för att jag har dåligt samvete för att jag inte varit en perfekt mamma, för att jag skällt lite för mycket på Siri, jag gråter för att jag inte har en gnutta ork mer, jag gråter för att jag inte orkar städa, tvätta och ha det där perfekta hemmet som alla "ska ha" och jag gråter för att jag inte bara kopplar av och njuter av att vara hemma med mina små.

När jag väl sansat mig känns allt såklart så mycket bättre och jag påminner mig om att det är så här för alla med små barn. Klok ibland. Nervvrak ibland.

Varför ska vi ha alla dessa krav? Varför all denna hets om "hur det ska vara"?

Jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att jag gör det bästa för dem, i alla lägen. Det är det jag ska tänka på. Det jag ska plocka fram när jag ibland tvivlar på mig själv. Kärlek och trygghet. Det är det som räknas.
Jag är absolut inte en perfekt mamma, men jag är den bästa för vår Siri och vår Selma!