När de där jobbiga första veckorna, för att inte säga månaderna, är förbi vill säga. När såren läkt och man inte gråter sig igenom matstunderna. När bebisen får till det direkt och när tuttarna är mindre än vattenmeloner...
Selma är nu så stor att den lilla handen sträcker sig upp mot mig när hon äter. Att hon grejar och tar tag i tröjan, krafsar lite. Det är en härlig känsla.
Nu menar jag inte att alla måste amma, att alla ska tycka så här, men frågar någon mig så är amning något jag tycker mycket om. Jag är så tacksam att det funkat så bra med båda flickorna!
Och så måste jag ju bara säga att jag kommer i mina gamla favoritjeans igen. Kanske sitter de inte lika bra, men jag är i dem och det känns riktigt bra. Vägen tillbaka...
Frågar ni Siri är hon fortfarande missnöjd med min mage. Igår satt hon i mitt knä och tryckte på min mage och sade;
-Jag måste trycka ur all luft i din mage så att du blir smal igen..!
Nähä... Nu är det dags att åka och hämta Fjonki. Sedan bär det av till Anna och hennes tre kottar. Lite fika kanske så vem vet, byxorna kanske spricker ;)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar