Det är ju ett under att han har något hår kvar stackarn!

De flesta som läser här läser nog fler "mamma-bloggar", många av er har egna bloggar. Ni känner på så sätt igen att det brukar komma upp någon form av förlossningsberättelse. Vi mammor har ju någon underlig förkärlek till att prata om våra förlossningar...
Ni som inte vill läsa kan sluta nu, men jag kan säga att det kommer inga obehagliga detaljer eller läskiga bilder!

27/5 2013 var dagen då vår älskade lilla Selma kom till oss. Eller dagen då hon föddes. Jag tänker inte berätta om dagen då hon blev till. Det hade inte varit normalt att skriva om här ;)!

Det hade varit 40 kämpiga veckor. Jag hade spytt sedan vecka 6 och det var många dagar jag tvivlade på att jag skulle orka, att kroppen skulle klara av det. Sjukhusbesöken hade varit många, dropp-påsarna likaså. Men det gick och till slut närmade vi oss det magiska datumet, beräknad födelse, 23/5.
Jag hade den sista månaden lidit av huvudvärk, svullnad och stickningar i ansiktet och när vi var hos barnmorskan 24/5 (en dag över tiden) visade urinorovet på äggvita. Detta innebar rädsla för havandeskapsförgiftning och vi fick tid för eventuell igångsättning två dagar senare. Vi skulle vara på förlossningen klockan 10.00 söndag 26/5.
Barnmorskan gjorde även en så kallad hinnsvepning (AJ!) för att försöka få igång det.
Vi bestämde oss för att åka till Vimmerby och lämna Siri dagen efter för att kunna åka och föda barn i lugn och ro... Så på lördagen lämnade vi vår älskade Fjonki och åkte hem för att ladda för morgondagen. Jag grät floder när vi åkte därifrån. Det kändes så konstigt, så främmande.
Den lördagskvällen var märklig. Ingen Siri hemma och vi väntade bara på att de riktiga värkarna skulle komma. Hinnsvepningen hade gjort en del, men det kom och gick och satte ingen riktig fart. Jag sov inte bra den natten.

Det visade sig att det inte var havandeskapsförgiftning och att det var fullt på förlossningen när vi kom dit vid 10.00.
MEN de ville sätta igång oss vid 15.30 istället. Vi hade humanitära skäl att bli det (syftade på den jobbiga graviditeten). Det var vi så tacksamma för. Jag stod knappt ut med en dags kräkande till.

15.30 drog alltså allt igång. De satte in en så kallad cervixballong och det drog igång värkarna ganska omgående. För att jag skulle få sova lite på natten fick jag morfin (halleluja för morfin) och bricanyl. Gjorde att natten blev helt ok.
På morgonen avlägsnades ballongen och värkstimulerande dropp sattes in. Jag öppnade mig långsamt, långsamt trots intensiva värkar. Undersökning på undersökning gjorde att jag på eftermiddagen var helt slut. Det kändes som om hela underlivet krampade och bara skrek "låt mig vara". Jag kunde inte slappna av och så fort en läkare bara nämnde att de skulle känna började jag gråta. Jag bet ihop och lät dem göra vad de var tvungna att göra. Tyvärr gjorde ingenting någon nytta, jag öppnade mig inte mer än till 3 cm och timmarna gick.
Läkarna fick inte hål på hinnan och inget tycktes hjälpa. Jag började bli riktigt trött och det beslutades att jag skulle få morfin för att få vila. Det skulle alltså inte bli någon bebis den dagen heller. Klockan var då 18.06 och vi hade varit igång i över ett dygn.
Sagt och gjort, jag fick morfinet och bäddades ner för att sova. Efter cirka 45 minuter tog jag mig upp för att kissa och jag hyllade detta fantastiska morfin.
Efter detta toalettbesök hände dock något. Värkarna blev mer och mer intensiva och jag undrade vad som höll på att hända. Det skulle ju inte bli någon bebis den dagen... Jag skulle ju sova!

21.05 gick vattnet och jäklar i min låda vilka värkar som omedelbart tog över min kropp. Lustgasen kopplades in och nu hände det grejer.

Klockan 21.30 tillkallas läkare för avvikande CTG mönster.
22.00 kommer nya skiftet in och det är dubbel uppsättning barnmorskor och sköterskor i salen. Det blir väldigt rörigt då prover skall tas och bebis inte verkar må bra.
Jag har öppnat mig till nästan 9 cm på en dryg timma. Jag har så ont att jag sliter och drar i stackars Andreas. Jag bokstavligen hänger i hans hår. Barnmorskan hotar att ta lustgasen ifrån mig och jag skriker åt henne att det gör hon så fan heller!!! Mitt i allt detta får jag för mig att barnmorskan är en väns mamma och att cirkeln är sluten eftersom hon är där för att förlösa oss...
Att Gerd, som hon heter, bor i Vena och aldrig har jobbat som barnmorska var inget som jag tänkte på. Jag var bara så lycklig att just hon var där!
Andreas försökte inte ens få mig att förstå att det inte alls var Gerd som var där...

När jag någonstans där mitt i all kaos hör att läkaren pratar om kejsarsnitt och att bebis inte verkar må bra grips jag av panik och skriker rakt ut till läkaren;
-Du snittar mig NU!!!!!!
Hon spänner då ögonen i mig och säger;
-Jag snittar inte dig för att du ber mig. Jag snittar dig om jag måste och jag har långt till jag tar fram kniven!
Hmmmm... Psykologiskt sagt till mig, som tidigare gått igenom en helvetes-förlossning som slutade med akut snitt och en sjuk liten bebis.
Mitt där i paniken svarar jag henne;
-Jag kommer i alla fall inte hjälpa till mer nu. Ni har ingen nytta av mig mer!
Precis som om jag kunde välja att "hoppa" av...

23.00 beslutar läkaren om kejsarsnitt.
Jag var då livrädd, panikslagen och helt övertygad om att vår lilla bebis skulle vara sjuk. Helt övertygad om att få uppleva samma helvete en gång till.

23.34 föddes världens mest underbara lilla flicka, vår Selma. Alldeles fantastiskt söt och välmående. En liten kopia av sin syster.
Hon ville helt enkelt inte ta den vägen ut, hon lurade oss alla och mådde hur bra som helst när de väl plockade ut henne.
Jag fick upp henne på bröstet direkt och lyckan visste inga gränser. Jag grät och skrattade om vartannat.

Jag är inte besviken att det blev snitt igen, det är jag inte. Men jag önskar vi valt att planera ett snitt, att läkarna gett oss det rådet istället. Det hade sparat så mycket kraft och vi hade sluppit gå igenom allt det där igen.
Det var en fruktansvärd upplevelse, jag kommer aldrig utsätta mig för det igen.
MEN det gav oss vår underbara lilla flicka så det är klart att det var värt det!



En av de första bilderna!


- Posted using BlogPress from my iPhone