Den här gången var det neurokirurgen i Linköping som ringde. Jag visste om att han skulle ringa då vi fått brev om telefontid. Det är två år sedan vi träffade neurokirurgerna, då var det operation och en fruktansvärd oro. Därefter har vi bara haft just telefonkontakt med dem. Dem är inga man träffar i onödan om man säger så. Om ni frågar mig så är neurokirurgerna de mest skärpta, de duktigaste och de mest skrämmande läkarna som finns. Och då menar jag inom just den sjukvård som vi behövt.
Vi har träffat många av dem, flera av dem är de absolut bästa i Sverige och även i världen. De har gjort så mycket för oss, för vår Siri. I början var vi livrädda för dem. Jag grät så fort de kom in på vårt rum på sjukhuset. De kändes kalla och de lindande inte in något i bomull, de målade upp det värsta scenario som kunde hända och de gav oss inte något speciellt hopp. Efter ett tag lärde vi oss hur vi skulle hantera dem, vi förstod ganska snart att de utförde jobb i den största perfektion och satte Siris hälsa före att vara mjuka mot oss. Att vi sedan mötte Gustav, som skiljde sig lite från de andra, gjorde att vi kunde slappna av. I dag ser jag upp till alla dessa fantastiska kirurger och är evigt tacksam för allt det de gjort/gör för oss.
Så till samtalet i veckan. Vi diskuterade egentligen "bara" på hur Siri mår i allmänhet. Om vi har funderingar, hur hon fungerar och så vidare. De är nöjda med röntgensvar från i höstas och mer eller mindre förundrade över att allt har blivit så bra... Inga nya MR är planerade utan vi hör av oss så snart något händer eller det är något vi funderar över. Vi vet så väl vad vi ska vara extra uppmärksamma på. Vi vet vilka tecken som inte är bra. Både skrämande och skönt. Självklart kommer vi träffa Siris läkare här i Jönköping och fantastiska PNUT på US i Linköping.
Som jag skrev i början så är dessa samtal något som väcker känslor. Starka känslor. Det är då jag tänker att vi faktiskt inte är som andra.
Jag är så stolt över vår lilla Siri. Hur hon klarat allt det här. Hon är ett mirakel och en hjältinna i samma kropp!
 |
| 13 dagar gammal, opererad för andra gången |
 |
| Det finaste vi har! |
Lilla tultan! Vad stark hon varit, ni varit, ÄR! Dessa små hjärtan vi föder! Dessa känslor som finns för våra barn! Svåra att beskriva och förstå! Gör ont att ni, att någon, får gå igenom sådant här med sina barn... Denna oro, rädsla, ångest. Kan förstå att du även oroar dig för Skrutt i magen, det gör jag, även om Ludvig föddes helt frisk. Kan man få ett friskt barn till? Oro oro. Vi är kallade på extra ultraljud pga något förstorade njurar. Vanligt, vanligt, behöver inte oroa sig. Säkert! Det är mitt barn, mitt lilla hjärta, min oro... Oro, oro... Men aj så mycket kärlek och glädje mellan varven! Så gott att ha, att älska, att växa med! Vad vore vi utan våra små hjärtan! Styrkekramar till dig som är så stark och kämpar på och glädja åt allt gott i ditt liv! Det stärker även oss andra som läser!
SvaraRaderaTack Anna! Vilka fina, värmande ord!!!
RaderaFörstår din oro så väl att ni är kallade till extra ultraljud. Som du skriver så är det din oro och trots att någon säger att det är vanligt, att ni inte ska oroa er så är det helt omöjligt att inte göra det. Ingen kan styra vad du ska känna och det är ju ert lilla liv det gäller. Mitt råd är att försöka ta det lugnt, att försöka att inte stressa upp dig, hur svårt det än är. Jag tror säkert att det inte är någon fara, det kommer gå bra!
Jag är specialist på att alltid tro det värsta och att älta saker fram till ångest. Då har jag en man som gör mig något lugnare. Andreas är den som alltid ser möjligheterna och får mig att fokusera på det som är bra. Det är nog ofta så, att vi mammor ängslar oss mer och det av förklarliga skäl. Vi bär barnet och känner än mer än någon annan.
Du har så rätt i att barnen är vårt allt. Så mycket glädje och kärlek. Det finaste vi har och det är en gåva att få känna det och att få ha dem i våra liv!
Tänker på er och som sagt, är säker på att allt kommer gå vägen för er och er lilla kotte i magen! Ta hand om er.
Stor kram!