Era erfarenheter och mina tankar

Nu är det dags för lite tankar igen. Ni vet lite djupare tankar och funderingar som kommer upp då och då.
Under graviditeten är det så lätt att tänka på allt som händer under de 40 veckorna och sedan hoppa direkt till att bebisen är ute. Färdiglevererad och klar. Däremellan kommer faktiskt en väldigt väsentlig del, förlossningen. Det är så lätt att förtränga den, att inte tänka på vad som komma skall.
Nu har ju jag gått igenom en förlossning tidigare. Jag har gjort det en gång, men den gången gick inget som det skulle. Det fanns inte mycket som stämde de där dagarna i september 2009. Förlossningen blev lång, tuff och slutade i en mindre katastrof. Läkarna visste inte vad det var som var fel, men de tog helt rätt beslut hela vägen. Vilket jag är så tacksam för.

Vi visste inte om att Siri hade ryggmärgsbråck när vi väntade henne, vilket vi tycker är skönt i efterhand. 9 månader av oro hade inte gjort något bättre. Det enda som varit bättre, om vi haft vetskap om det, hade varit att det blivit ett planerat snitt i Linköping istället för den förlossning som blev.
Nåväl, Siri kom ut efter mycket om och men. Akut kejsarsnitt, efter 4 timmars krystande, blev utgången av det hela. Med lokalbedövning till en början, men eftersom den inte tog (AJ!!!) fick de söva mig helt när de kommit ner ett par lager...
Jag var alltså inte vaken när vår prinsessa kom till världen. Jag fick inte upp henne på bröstet, fick inte känna den där lyckan av att ha fött ett barn och Andreas var själv när han klippte navelsträngen (ja det är klart, läkarna och sjuksköterskorna var ju där!).
När jag sedan vaknade fick jag beskedet att något var fel och de tog Siri ifrån oss. Hon åkte till Linköpings Universitetssjukhus, Andreas efter i bil och jag låg kvar ensam i förlossingssalen i fyra timmar innan ambulans hämtade mig.

Självklart har allt det här satt sina spår och tankarna kring detta blir allt fler ju närmare vi kommer maj 2013...
Min önskan är så stark att det ska få gå bättre den här gången. Att jag ska få en lite mer normal förlossning än sist. Om det nu finns normala förlossningar... Bättre än sist kan det i alla fall bli. Det är jag övertygad om.
Läkarna säger att jag räknas som omföderska i och med att Siri trängde ner hela vägen och stod precis vid bäckenet och tryckte. Jag har gjort jobbet en gång, skillnaden är bara att jag inte fick ut henne sista biten.
Min önskan är att få känna känslan när bebisen kommer ut och att jag ska få upp "den" på bröstet direkt efteråt. Och att det kan få vara normalt efteråt...
Att vi slipper all oro, skräck och förtvivlan.

Jag vill absolut inte ha ett planerat kejsarsnitt, även om jag säkert skulle få det utan problem. Riskerna vid snitt är stora och det är en stor bukoperation. Jag vet hur ont det gör efteråt.
Ändå är rädslan över att det ska bli som förra gången enorm. Hur ska jag övervinna det?

Nu vill jag ha råd och höra erfarenheter av Er där ute! Ni som gjort både snitt och vaginalt, hur upplevde ni skillnaderna? Hur var första respektive andra gången?

Pappa klipper, mamma sover