Lättnad, men där finns alltid ett MEN!

När vi för två år sedan köpte vårt hus på Skänkeberg i Jönköping blev vi inte "av" med vårt parhus. Det hus vi köpte när vi flyttade hit 2006. Vårt första gemensamma hem.
Det var ingen rolig sits vi hamnade i. Köpt ett betydligt dyrare hus och fick inte det andra sålt. Ofrivilliga fastighetsmagnater kan vi lite skämtsamt kalla det. Lite av en mardröm faktiskt.
Det ordnade sig till sist till det näst bästa (det bästa hade ju varit att fått det sålt!) Vi hyrde ut det och träffade nya människor. En ny familj som kom att bli våra vänner.

I två år kan man hyra ut ett hus privat. Därefter blir det företagsverksamhet och det är lika med andra skatteregler. Därav har vi haft som plan att sälja huset under hösten 2012. En plan som oroat oss. Vad gör vi om vi inte får det sålt? Hur ska vi klara det ekonomiskt om vi står där, hyresgästerna flyttat och ingen vill köpa det. Jag kan säga att det här har gnagt allra längst in i min själ.

Så lade vi då alltså ut huset i början av September och efter en vecka var det sålt! Innan visning!
Vilken lättnad. Vilken lycka.

MEN. Det finns alltid ett MEN.
Det här innebär att vi nu släpper huset vi älskar. Vårt första gemensamma boende. Huset där vi fick Siri. Huset där vi byggt upp vår lilla familj. Vi har ju haft det kvar även fast vi inte bott där nu...
Och så "hyresgästerna". De som blivit våra vänner.
Självklart försvinner de inte ur våra liv. De kommer att finnas kvar. Men på ett annat sätt.
De hade inte bott kvar även om vi fortsatt hyra ut huset, men det här känns på något sätt underligt. Deras plan är något helt annat och det är något jag inte tänker tänka på idag.

Tjing!