Jag är en mamma att köra med...

Att jag är väldigt svag för mitt barn, det har väl inte undgått någon? Vissa kallar mig mes, vissa hönsmamma.

Jag frågar mig, är inte alla föräldrar det? Är inte varje mamma lite av en kontrollerande hönsmamma?! Kanske vill inte alla erkänna det. Kanske är inte alla det utan är så coola som de verkar.
Vad vet jag?! Det spelar ju liksom ingen roll. Jag är den jag är och det varken vill eller kan jag ändra på. Ibland tänker jag att jag är som jag är på grund av allt som hänt. Ibland tror jag att det är sådan här jag är och att jag varit sådan oavsett vad som hänt. Svaret på det kommer jag aldrig få veta.

När Siri och jag åker och handlar på ICA Maxi vill hon alltid köpa något godis. Jag säger nej, men det slutar alltid med att vi åker därifrån men en tablettask eller liknande.
Jag tänker att det kan väl inte vara hela världen att det blir så, men varför är jag så svag i det läget?

När Siri var två dagar gammal och nyopererad och låg i min famn lovade jag henne att jag aldrig, aldrig skulle neka henne något i livet.
Och då menar jag så klart inte en tablettask, jag menade betydligt större saker än så. Jag menade att jag skulle göra allt för henne, att jag ska ge henne allt jag kan.

Jag vet att det inte är sunt att tänka som jag gör. Att jag inte kan skydda min dotter från allt och jag kommer inte att kunna ge henne allt. Hon måste få göra sina misstag och lära sig om livet på sitt sätt.

Hur tänker ni där ute som har barn? Har ni samma känsla som mig eller är jag skadad av vår historia?




- Posted using BlogPress from my iPhone