Extra träning oplanerat i träningen...

I går kväll, när jag kände mig ynklig, ledsen och som världens ensammaste stack jag ut på en löparrunda.
Jag sprang bort till Dunkehallaleden, upp mot Hallby. En bit asfalt och sedan härlig skogsmiljö. En bit in i skogen möter jag en tjej. Tänker inte mer på det utan fortsätter. Efter en stund vänder jag för att springa tillbaka. Jag ser då tjejen på nytt, liggandes på rygg. Hon håller i sitt ben och jag tänker att det var ett konstigt ställe att stretcha på. Men så hör jag att hon skriker! Jag springer fram och frågar vad som hänt. Hon berättar att hon stukat foten och det riktigt illa.
Vi gör vad vi kan, trycker hårt på den skadade foten, men vi hade ju så klart inget förband. Vi försöker få tag på hennes man, men han svarar inte.
Mitt i allt kaos ser jag att tjejen är mamma till en pojke på Siris dagis och utbrister;
-Du är ju Alvins mamma!
-O du är Siris mamma, svarar hon och vi börjar skratta!
Vi får till slut tag på en svägerska som kan komma. Problemet var ju bara nu att vi var i skogen och bil kan du inte köra dit. Vi bestämde istället att de skulle komma till ett stort stall precis i närheten. Till en början kunde hon hoppa på ett ben och stödja på mig, men smärtan blev för stor så det gick inte.
-Du får rida på min rygg, sade jag till henne.
Sagt och gjort. Jag fick ett extra, rejält benpass där i skogen. Det var backigt och när vi väl var uppe vid stallet var jag slut...
Vilka krafter man får när man "måste"! Hästrjejerna tittade konstigt på oss när vi kom kan jag lova.
Skjutsen anlände, jag joggade hem, mission completed liksom!


- Posted using BlogPress from my iPhone