Siri och Andreas är hos mormor och morfar. Vi ska vara i Vimmerby i helgen och vi bestämde för en tid sedan att de skulle åka torsdag och jag skulle komma efter jobbet på fredag. Läskigt kände jag när vi bestämde det. Jag har nämligen inte varit hemma själv sedan Siri föddes. Ja, du läste rätt. Det är sant.
Jag har varit själv med Siri hemma väldigt många dagar och nätter. Då Andreas reser mycket i jobbet har det varit en självklarhet. Det har aldrig varit ett problem. Det har varit vår vardag.
Nu däremot är jag gråtfärdig. Jag har ont i magen. Vet inte vad jag ska göra och saknar dem enormt. Huset har aldrig varit så tyst, så livlöst och så tråkigt.
Jag vet vad ni tänker nu. Ni tänker att jag borde slappna av, inte vara så larvig.
Måhända att det är "nyttigt" för mig, men nu är det ju så att det aldrig kan få vara normalt. Jag kan aldrig få slappna av och känna lugnet.
Urinprovet idag resulterade i penicillin. Hon har klagat på smärta lika mycket idag, men hon har småkissat hela dagen och något är på tok.
Vi får svar på odlingen på lördag.
Jag vet att hon är med sin pappa, som är världens bästa, men jag saknar henne. Jag vill vara med henne. Pussa på henne och se hur hon mår. Jag är mamma. En väldigt orolig sådan. Allt vi varit med om har satt sina spår. Så enkelt är det.
Jag dricker just nu vatten i Siris Smurfglas... Just nu får det mig att må bra!
Ska ge mig ut och springa för att skingra tankarna!
Tjing!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar