Hon kände med sin lilla hand det ärr, som påminner oss om operationen hon genomgick 40 timmar gammal. Eftersom det sitter precis ovanför rumpan, längst ned på ryggraden, kan hon inte se det utan att kolla i spegeln, men hon känner det väl.
Jag har många gånger funderat över när frågorna skall komma. När Siri ska börja undra vad det egentligen var som hände när hon föddes. Vi vet att hon kommer att ha massor frågor och jag vet i ärlighetens namn inte hur vi ska berätta på bästa sätt. Naturligtvis kommer vi att berätta precis som det var och försöka svara på allt vi kan, men det här är stora, känsliga bitar.
Vi går nu in i en ny fas. Siri börjar bli stor och hennes egen person gör sig allt starkare. Hon förstår vad som händer och kommer självklart också ha egna åsikter om vad som händer i hennes liv. Alla läkarbesök och undersökningar kommer att bli tuffare. Å andra sidan kommer det bli lättare när hon kan berätta om något inte känns bra.
Det jag är mest rädd för är nog att hon ska klandra mig. Att det är mitt fel att detta hände.
Jag vet att jag inte hade kunnat göra något annorlunda, att jag inte kunde styra detta, men tänk ändå om hon kommer att tycka det en dag.
Det finns så mycket känslor kring detta så ni kan inte ana.
I fredags var Jimmie här. Siri och han satt då och pusslade Bamse. De tittade på lilla Skutt och pratade om att han har en liten svans. Då berättar Siri att hon har ett ärr där och att hon fick det när hon var bebis och opererades...
Älskade lilla barn! Tänk så mycket hon redan varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar