Inte sällan kommer frågan; "När ska ni skaffa barn nummer två då?"
Eller så låter det så här; "Dags för nummer två snart va?"
Eller; "Siri behöver ett syskon!"
För oss är det inte så enkelt.
För mig är frågan om jag vågar, vill eller ens kan.
Jag förstår att man tycker syskon och fler barn är en självklarhet när graviditet, förlossning och tiden efter varit en dans på rosor. När det i alla fall inte varit komplicerat på alla plan.
Jag förstår att syskon är bra för barn, men är det alltid det bästa?
Till vilket pris ska man se till att bli den typiska svenska medelklassfamiljen?
Nu menar jag inte att det är fel att vara mamma, pappa och två barn.
Jag menar bara att det kanske inte är det optimala för alla.
För mig handlar det, som sagt, om tre saker.
1. Att våga.
Vad händer om jag blir líka dålig nästa gång. Att kräkas i 40 veckor lockar inte. Att ligga inlagd med dropp känns inte så angeläget med en liten hemma. Att ligga på toaletten största delen av dygnet är inte ett alternativ.
Sen kommer den största frågan; vad händer om barnet inte är friskt? Kommer jag kunna gå i nio månader utan att tro att något är fel? Kommer oron ta över min kropp?
Jag vet att det finns kontroller och så vidare, men vad säger att de upptäcker något ( de missade bevisligen något sist...) OCH vad skulle vi göra om de upptäcker något?
Det här är frågor som snurrar i mitt huvud dagligen.
2. Att vilja.
Vill jag skaffa fler barn?
Jag vet faktiskt inte. Vissa dagar ja. Andra dagar nej.
Jag vill ge Siri allt jag har och lite till. Tid, engagemang, pengar, saker osv. Hon har fått en allt för hård start och jag vill inte att hon ska behöva kämpa mer.
Samtidigt säger "de vise" att ett syskon är det finaste ett barn kan få. Så klart jag vill ge henne det.
Kräkas och må skit vill jag däremot inte.
3. Att kunna.
Vad säger att jag kan bli gravid igen. Det finns inga garantier.
Svar kommer jag aldrig få på frågan om vi bör skaffa ett barn till. Det handlar bara om att vi ska bestämma oss för vad vi vågar och vill.
Det är en stor fråga. Det är ett oerhört stort beslut. Det är det alltid när man beslutar sig för att skaffa barn, men jag är kaxig nog att påstå att vi står inför ett svårare val än vad de flesta andra ställs inför.
Eller så låter det så här; "Dags för nummer två snart va?"
Eller; "Siri behöver ett syskon!"
För oss är det inte så enkelt.
För mig är frågan om jag vågar, vill eller ens kan.
Jag förstår att man tycker syskon och fler barn är en självklarhet när graviditet, förlossning och tiden efter varit en dans på rosor. När det i alla fall inte varit komplicerat på alla plan.
Jag förstår att syskon är bra för barn, men är det alltid det bästa?
Till vilket pris ska man se till att bli den typiska svenska medelklassfamiljen?
Nu menar jag inte att det är fel att vara mamma, pappa och två barn.
Jag menar bara att det kanske inte är det optimala för alla.
För mig handlar det, som sagt, om tre saker.
1. Att våga.
Vad händer om jag blir líka dålig nästa gång. Att kräkas i 40 veckor lockar inte. Att ligga inlagd med dropp känns inte så angeläget med en liten hemma. Att ligga på toaletten största delen av dygnet är inte ett alternativ.
Sen kommer den största frågan; vad händer om barnet inte är friskt? Kommer jag kunna gå i nio månader utan att tro att något är fel? Kommer oron ta över min kropp?
Jag vet att det finns kontroller och så vidare, men vad säger att de upptäcker något ( de missade bevisligen något sist...) OCH vad skulle vi göra om de upptäcker något?
Det här är frågor som snurrar i mitt huvud dagligen.
2. Att vilja.
Vill jag skaffa fler barn?
Jag vet faktiskt inte. Vissa dagar ja. Andra dagar nej.
Jag vill ge Siri allt jag har och lite till. Tid, engagemang, pengar, saker osv. Hon har fått en allt för hård start och jag vill inte att hon ska behöva kämpa mer.
Samtidigt säger "de vise" att ett syskon är det finaste ett barn kan få. Så klart jag vill ge henne det.
Kräkas och må skit vill jag däremot inte.
3. Att kunna.
Vad säger att jag kan bli gravid igen. Det finns inga garantier.
Svar kommer jag aldrig få på frågan om vi bör skaffa ett barn till. Det handlar bara om att vi ska bestämma oss för vad vi vågar och vill.
Det är en stor fråga. Det är ett oerhört stort beslut. Det är det alltid när man beslutar sig för att skaffa barn, men jag är kaxig nog att påstå att vi står inför ett svårare val än vad de flesta andra ställs inför.
Mitt allt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Tack fina du... så ksönt att få lätta sitt hjärta lite. :)
SvaraRaderaÅh de där kommentarerna som kan hagla över än. Jag förstå inte hur folk "vågar" ställa den frågan egentligen...OM de inte är någon nära som man kan prata lite mer "ärligt" med.
Jag känner själv att jag vill ha fler barn. Men samtidigt så känner jag att det kommer finnas en oro som inte fanns under denna graviditet (förrän i slutet). Klarar man de? Nu är ju Lucas så liten så nu känner jag att det känns väldigt långt bort. MEN jag förstår den där oron. Vissa dagar kan jag också känna att näe... vi har de bra vi tre.
Jag tror att du en dag kommer att känna vad som är bäst o rätt för just Er. De är de som är viktigast. Sen att alla andra inte kan slå knut på sin tunga får vi väl då tyvärr leva med. Om de ändå kunde fatta bättre.
Du är en strålande fin person. O jag är så glad att jag har min blogg... den som för just oss samman :) Saknar er. STORA KRAMAR Tänker på er <3
Låt det komma till dig. Vad ni än så småningom beslutar är det vad som är rätt för just er. Siri kommer inte bli en fattigare eller sämre människa utan syskon och tvärtom.
SvaraRadera