För första gången, sedan Siri föddes, ska jag vara ifrån henne en natt... Ja, ni läste rätt. Jag har inte sovit ifrån henne på över två år. Det är dagens sanning. Jag har inte velat. Inte behövt.
I morgon flyger jag till Stockholm. Jag ska på kurs och kommer hem på torsdag kväll. Det innebär två nätter och tre dagar ifrån min dotter.
Ni vet vilken separationsångest jag har när det gäller min Siri. Hur ska detta gå? Börjar ni nu säga att jag är larvig och så vidare kommer jag dra upp de första timmarna efter Siri föddes. När de tog henne ifrån oss...
Så, låt mig nu vara larvig. Låt mig vara ledsen över att åka hemifrån. Låt mig vara den hönsmamman jag är!
Jag lovar att det kommer gå bra. Jag måste bara ta steget.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Du är inte larvig...snarare tvärtom! förstår dig verkligen... Det är fruktansvärt att bli ifråntagen sitt barn. Kommer så väl ihåg när Lucas låg där med alla slangarna.... när han var ledsen... o jag kunde inte ta upp honom och trösta honom. De skär i hjärtat fortfarande. Det var ju en så procedur att ta honom i famnen att de behövde planeras väl. Att då bli ifråntagen sitt barn. För mig dröjde det ca 5 timmar innan jag fick se honom. Kan inte tänka mig hur de kändes för dig som blev lämnad kvar...på ett helt annat sjukhus... <3
SvaraRaderahoppas du kan sova i natt....kramen