Första adventhelgen blev inte som jag tänkt mig. Tanken var att jag skulle städa och greja lite efter jobbet i fredags. Jag slutar tidigt på fredagar och Siri brukar sova en stund när jag hämtat henne.
Tanken var också att jag och Fjonk skulle baka pepparkakor och mysa.
Nu blev det inte så. Det blir sällan som man tänkt sig.
Istället blev det smärta och hjärtskärande oro. Igen.
Skräcken tog över mig och mina känslor. Tankarna for i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. Tårarna rann och rann.

Jag känner mig så maktlös. Kan det inte bara få vara bra, hela tiden?
Hur mycket ska vi behöva gå igenom?

Det här har genomsyrat helgen. Jag har inte kunnat släppa det som hände i fredags.
Det är mycket bättre nu, den värsta oron har släppt, men det sätter sina spår. Jag tar sådana här händelser så hårt. Jag bryter ihop och för varje gång jag gör det blir det tuffare att ta sig tillbaka...
Jag känner mig så otillräcklig. Så fruktansvärt otillräcklig.

Vi har trots allt fått lite härlig adventstämning här hemma. Andreas och Siri fixade stjärnorna i fönstret i dag...


I går hade vi även finfint besök. Lilla Lucas och hans familj var hos oss. Vi hade, trots allt, en mysig dag. Siri busade för fullt, Lucas shoppade loss (för mkt pengar, jättemkt pengar!), vi drack glögg och åt god mat.



Lucas provade tvättkorgen med Siri... (jag bjuder på de röda Iphone ögonen!)



Lucas under filten med mamma Evelina...


Vi fyllde på med massor energi för veckans prövningar.
Vilken tur att våra vägar korsats. Tack fina ni för en mysig dag!

God kväll.
- Posted using BlogPress from my iPhone