Ni som brukar läsa här vet att jag tittar på TV 3 och "Sjukhuset" varje kväll (om jag kan). Jag kan inte låta bli. Trots alla minnen som väcks älskar jag att titta på det. Det har blivit en del av min terapi.
I kväll var inget undantag. När klockan blev 19 åkte tv:n på. Extra känsligt blev det denna onsdagskväll.
De visade två neurokirurger och deras patient. En kula skulle opereras ut ur kvinnans hjärna. Det r inte vilken människa som helst som klarar att utföra detta. Så fort jag hörde namnet på en av kirurgerna högg det tag i mig.
"Pär.... Tänk om det är Pär Karlsson", var min tanke. Och det var det. Det var denne Pär som opererade vår prinsessa när hon var 40 timmar gammal.
Man kan säga att jag slängdes dryga 2 år tillbaka i tiden.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; Neurokirurgerna måste vara de mest skärpta läkarna som finns.
Jag avgudar dem. Jag är rädd för dem. Jag älskar dem. Jag beundrar dem och deras otroliga arbete.
Ni skulle förstå om ni sett deras jobb på nära håll.
I kväll går också mina tankar till våra nyfunna vänner.
Lucas och hans fantastiska föräldrar.
Än en gång har ni fått utstå så mycket. Jag tänker på er och känner med er!
God kväll.
Hemmajobb
5 år sedan
Tack fina! Känns så skönt att vi fick komma hem ikväll.
SvaraRaderaSåg också de ikväll. Såg honom. Han som gjort ett sånt fantastiskt jobb. Tänk vilken tur Siri hade som fick just honom. Fy förstår känslan. Dessa ständiga flashbacks som helt plötsligt blixtrar till utan förvarning. Jobbigt att ta in. Mycket man inte vill tänka på. Kände samma sak när vi klev in i "vårt" rum på Västerviks sjukhus. Samma rum som sist. Vi kan varje vrå. Lukten. Möblerna. Ja du vet...
Sov gott fina. Ser fram emot att ses snart :) kramar <3