Tankar...

Somnade, som vanligt, i soffan i går kväll. Likaså gjorde båda mina kärlekar.
Jag vaknade någon gång efter 00.30. Siri sov tungt på ena sidan. Andreas på andra sidan av mig. Tunga andetag. Rofyllda andetag.
Bar in Siri i hennes rum. Pussade henne och viskade att jag älskar henne så att det gör ont.
Pussade Andreas i pannan och sade till honom att jag gick in till sängen.
När jag lagt mig kunde jag inte somna om, vilket är ovanligt för mig. Tankarna började snurra i huvudet.
Jag såg sjukhus, operationssalar och ångest.
Jag såg min lilla ängel kämpa.
Jag såg mig och Andreas sittandes i ett rum, väntandes på läkarens besked.
Jag kände ångesten. Oron. Paniken. Sorgen. Orättvisan.
Försökte tänka på nuet. På verkligheten, men de onda tankarna gick inte att stoppa.
Tankarna på det värsta som kan hända tog överhand. De trängde bort allt annat.
Bitvis fick jag svårt att andas.

Någonstans mitt i detta lyckades jag somna om. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag slapp drömma om detta.

I morse vaknade jag av ett en underbar liten flicka hängde över mig och sade "Hej mamma" och pussade mig.
Kan man starta dagen på ett bättre sätt?
Mina tankar från i natt är borta, men jag vet att de kommer komma igen. Det kommer de alltid göra.
Jag måste lära mig att tackla dem när de dyker upp.

Vi kommer förhoppningsvis inte uppleva detta igen. Vi har gjort det. Det får vara bra nu.

Hej.