Jag kan inte låta bli...

Måndag till torsdag visas ett program på TV3 som heter Sjukhuset. Där får man följa olika läkare, sjuksköterskor och patienter på olika avdelningar. Ni har säkert sett det någon gång.
Den här säsongen sänder man från Universitetssjukhuset i Linköping. Det är sjukhuset där vi tillbringade Siris första 16 dagar i livet.

När jag var 12 år var jag med om något som de flesta knappt upplever på film. Jag såg saker som ingen människa ska behöva se. Jag upplevde något ett barn inte ska vara i närheten av.
Den händelsen har präglat mitt liv. Den har gjort mig till den jag idag är.
Jag har haft svårt att se blod sedan dess. Jag har fått panik om någon fått näsblod.

Vår tid på sjukhuset när Siri föddes innehöll allt det jag varit livrädd för. Blod, sprutor, operationssalar, läkare, nålar och ovisshet. En ny främmande värld öppnades. En värld jag tvingades in i. Sedan dess har vi träffat så mycket människor inom vården och ställts inför så mycket okänt, så jag kan inte för mitt liv förklara hur det känns.

Jag är idag inte längre för blod. Jag är inte vettskrämd för det okända. Jag är inte rädd för det som är annorlunda. Jag är rik på upplevelser och jag känner mig starkare än någonsin.

Programmet "Sjukhuset" har blivit min dagliga drog. Jag måste titta på det. Där ser jag korridorerna vi gått i. Salen Siri låg i. Sköterskorna som tog hand om oss.
Jag ser främmande människor. Patienter och anhöriga som lider. Jag känner med dem och jag känner igen mig själv.
Det är terapi för mig. Även att det många gånger väcker känsliga minnen till liv kan jag inte låta bli att titta...