Det finns ingen rättvisa

Jag kände att något var på gång i fredags. Hela kroppen kände det.
Jag visste att det inte skulle bli som jag tänkt.

Ett besök vi trodde skulle ta en halvtimma vändes till ångest. Oro. Illamående. Panik. Tårar.
En halvtimmas besök vändes till fyra dagars smärta. Besök ändrades till operation.

Vi träffade världens bästa läkare Gustav i söndags morse. Vi skulle kolla över Siris shunt.
Allt började bra. Siri var lika pigg som vanligt och när Gustav såg henne blev han tårögd. Han tyckte hon var så fin och såg så frisk ut.
En kontroll av shunten visade dock att den inte fungerade som den ska. Kall, jag blev helt kall i kroppen när han uttalade de orden.
Han behövde inte många minuters betänketid. Operation, det måste bli operation.
Klockan var då 10 på förmiddagen.
Vi blev inskrivna på barnavdelningen. Prover togs. Nål sattes i armen. Vi fick ett rum.
Så kom läkaren tillbaka. Gav besked om att måndag förmiddag ska prinsessan sövas, operaras.
Då brast det för mig. Tårarna sprutade. Kroppen skakade.
Gustav skulle vara ledig, men efter vår önskan, gick han in för att operara. Hur fantastiskt är inte det?
Vi har ett så stort förtroende för honom.
Han känner Siri. Han känner FÖR Siri. Vi känner för honom.

Närmaste dygnet blev mest en väntan.
Tårar, smärta och väntan.

Vi fick följa med lilla Fjonk ända in i operationssalen. Hon fick sitta i min famn när de sövde henne. Sedan fick vi lämna salen. Lämna vårt allt. Lämna det finaste vi har.
I Andreas famn bröt jag ihop. Kunde inte tänka klart.
Jag minns att jag sade; "Jag kan inte leva utan henne"



Två och en halv timma senare kom sköterskan och hämtade oss på rummet. Siri var på väg upp till intensiven. Narkosen höll på att väcka henne.
Med raska steg gick vi dit. Ett rum fyllt av sköterskor och läkare.
Vi satte oss för att vänta in S. För att ta emot vår lilla hjältinna.
Först kom Gustav. Han berättade att allt gått bra. Inga komplikationer hade tillstött. Operationen blev precis så lyckad som den kan bli.
Då bröt jag ihop igen.

Sedan kom hon. Prinsessan. Vår modiga, tappra lilla flicka.
Jag fick henne i min famn. Luktade på henne. Pussade henne. Tårarna trillade.
Hon sov tungt. Öppnade ögonen lite då och då.
Andreas och satt och tittade på henne. Tittade på varandra. Log. Grät.

Efter tre timmar började hon dricka saft. Efter ytterligare någon timma började hon äta lite smått.
Efter fem timmar var hon uppe och gick i korridorerna. Vinkade till patienterna. Busade med sköterskorna.
Helt otroligt. Vår Fjonk är helt otrolig.
Jag är så stolt över henne.
Att de här små liven klarar så mycket. Det är otroligt.

Hon har repat sig bra och är vanliga lilla Siri igen.
I onsdags fick vi åka hem. Vi valde att åka till mormor och morfar.

I dag är jag trött. Känner mig helt matt i kroppen. Ledsen, har nära till tårarna hela tiden.
Det gör mig så fruktansvärt ont att hon har fått genomgå det här. Ska hon inte få ro?
Det smärtar mig så att hon fick genomgå en operation till.
Jag blir så arg. Så jävla arg. Varför finns det ingen rättvisa?

Det viktigaste nu är att såret inte blir infekterat. Därav inget dagis på minst 10 dagar.

Jag kan inte sluta titta på henne. Jag vill helst ha henne i min famn 24 timmar om dygnet.
Inget får hända henne. Jag vill skydda henne från allt ont.

Till sist vill jag tacka alla som hört av sig. Tack för blommorna, tack för presenterna, tack för alla fina sms och tankar!
Det är i sådana här stunder de riktiga vännerna visar sig.
Det värmer enormt ska ni veta.
Våra familjer som stöttat. Kommit till oss på sjukhuset. Tröstat. Funnits till hands. Det är helt ovärderligt.
Min älskade Andreas. Min blivande make. Vad hade jag gjort utan honom?
Hur hade jag orkat?
När jag bryter ihop finns han där. Han lyfter mig. Låter mig vara ledsen. Låter mig vara förbannad.
ALLTID finns han där.

Jag har världens bästa lilla familj.
Siri och Andreas - jag älskar er av hela mitt hjärta!

Låt oss nu hoppas att vi får lite ro.