Vi tre

Det här är berättelsen om oss tre. Vår resa tillsammans.
Just nu känns det så rätt att pränta ner det på papper.
Just nu känner jag att jag behöver göra det.
Just nu känner jag att det är skönt att få berätta.

Det var så naturligt att bestämma sig för att skaffa barn. Det kändes så rätt att Andreas och jag skulle bilda familj. En riktig familj med en liten bebis.
Lyckan var total när vi i december fick ett plus-tecken på stickan. Det underbara beskedet att jag var gravid. Att vi väntade barn.

Direkt efter nyår började jag att må illa. Kräkas. Kräkas riktigt mycket. Tappa hekton. Tappa kilon. Sex kilo. Jag rasade i vikt de första veckorna.
I vecka sju blev jag inlagd med dropp. Kroppen var helt slut. Oron över vår lilla bebis spred sig i kroppen. Hur kunde den klara sig där inne när jag inte fick behålla någon näring? Läkarna lugnade oss och sade att den lilla fick vad den behövde. Ultraljud visade att bebben hade det bra där inne!
Så här fortsatte hela graviditeten. Kräks. Äta. Kräks. Äta. Kräks. Det tog aldrig slut. Jag kräktes på nätterna. På jobbet. I bilen. I buskarna. Jag blev stammis på sjukhuset.

Bebisen valde vi att kalla Tarzan. Namnet kom till då jag sade till den att hålla sig i navelsträngen när jag kräktes. Jag var rädd att den skulle följa med upp :-) Vi såg framför oss hur den hängde i navelsträngen och skrek när jag hulkade!
Sista gången jag kräktes var samma morgon vi åkte in till förlossningen.

Jag hade sett fram emot förlossningen. Trots skräcken för smärtan som skulle komma så såg jag fram emot den.
Vattnet gick söndag morgon runt 09.00. Inga direkta värkar då. Hade lite molande värk hela dagen. Klockan 23.00 åkte vi in för att kolla upp det hela. Ultraljud visade att allt såg bra ut. Vi fick åka hem och sova. Vi var välkomna tillbaka dagen efter klockan 09.30. Värkarna kom och gick natten igenom.
Vi blev inskrivna måndag morgon. Bebisen var på väg sade de. Sedan gick allt väldigt långsamt. Värkarna ökade, men jag öppnade mig inte. Timmarna gick och jag kämpade.
Klockan 22 måndag kväll bad jag om  lustgas. Å herregud så bra det var!!! Vilket rus. Vilken lycka. Vilken räddning.

Allt segade sig fram och efter att ha krystat i fyra timmar blev det kejsarsnitt. Då hade jag gett upp. Kapitulerat. Jag var beredd att dö. "Ta ut vår bebis" löd mina ord till läkaren.
Tårarna trillade när de drog in oss i operationssalen. Hade jag kämpat så länge för att till slut bli uppskuren?

Klockan 12.43 på tisdagen plockade de ut världens finaste lilla prinsessa. Jag sov. Andreas klippte navelsträngen. Jag sov. Andreas sjöng. Jag sov.

När jag väl vaknade var jag groggy. Rejält groggy. Lyckan var dock total när jag fick vår lilla tjej på bröstet. En obeskrivlig lycka! En lycka som skulle förbytas till oro. Till skräck. Till smärta.

Vi fick veta att vår bebis hade något på ryggraden... De visste inte vad sade de. Vi skulle få åka till Linköping för att träffa läkare.
Kall. Jag blev helt kall inombords. Hon såg ju så frisk ut. Inte hade hon väl ont? Hon sprattlade och vevade precis så som små bebisar gör.

Det fanns så mycket liv i hennes ögon. Så mycket lycka. Så mycket kärlek. Så mycket sårbarhet.


Det fanns inga val. Inga alternativ. Ingen frågade vad vi ville. Siri skulle till Linköping och det direkt.
De klädde henne i hennes små kläder. De kläder jag skulle klätt henne i när vi skulle åka hem. De satte henne i en bilbarnstol så som Andreas skulle gjort första gången. De tog henne ifrån oss när hon var knappt fyra timmar gammal. Hon åkte själv, med en sköterska upp till Linköping. Andreas åkte efter i bilen. Jag låg kvar ensam i förlossningssalen och väntade på en ambulans. I två timmar låg jag där. Minns inte vad jag tänkte. Minns inte vad jag gjorde. Det enda jag minns är att jag var sargad. Halv. I en annan värld.

Vi fick på kvällen veta att Siris sista kota i ryggraden inte slutit sig som den skulle.
Operation väntade.
Jag minns faktiskt inte vad läkarna sade. Jag minns bara min lycka över vår dotter. Vår lycka som blandades med oro.

Siri var knappt 40 timmar när hon opererades. Det var de värsta timmarna i mitt liv. Tveklöst de värsta timmarna. Det går inte att beskriva. Den lilla bebisen på knappt tre kilo låg på operationsbordet. Utan sin pappa. Utan sin mamma.

Det skar som tusen knivar i mitt bröst när de stack vår lilla flicka. Det gjorde så innerligt ont i mig när kärlen sprack i Siris små tunna armar. Jag ville bara skrika och ta henne därifrån. Skydda henne från allt ont. Om jag hade kunnat hade jag bett dem sätta nålarna i mig. Jag hade gjort vad som helst. Vad som helst för att vår prinsessa skulle slippa all smärta. Det gick inte, jag kunde inte hjälpa henne från detta. Inte skydda henne.
Det enda jag kunde göra var att hålla henne. Nära. Hårt. Viska att allt skulle bli bra. Vi var så maktlösa. Så små. Små små och så utlämnade. Utlämnade i läkarnas händer.

Allt gick bra. Allt gick fantastiskt bra. Hon repade sig direkt. Denna underbara lilla unge visade inga tecken på vad hon varit med om.

16 dagar. I 16 dagar var vi kvar i Lkpg. Det var jobbigt. Det var hjärtekrossande. Det var oro. Det var ett hellvete. Ett rent hellvete.
Vi klarade av det tack vare att vi hade varandra. Tack vare alla underbara läkare och sköterskor. Tack vare våra underbara föräldrar. Tack vare min fina syster som åkte fram och tillbaka för att stötta oss.
Tack vare vår tappra lilla hjältinna!

Det här är det värsta som jag varit med om. Trodde inte sådan här smärta fanns.
Det var en sådan enorm smärta att se det finaste vi gjort lida. En smärta inte utav denna värld, när det finaste vi gjort rullades iväg mot operation. En sådan enorm smärta.

När Siri låg i min famn insåg jag att ingenting annat i livet längre spelade någon roll. Ingenting annat än Siri. Ingenting annat än Siris välmående. Ingenting spelade längre någon roll. Det var Siri eller inget. Vårt underverk Siri.

Idag lever vi precis som alla andra. Siri är precis som vilken liten tjej som helst. Men det finns något som skiljer oss åt. Erfarenheten. Historien. Vi har en annan historia än de flesta. En tuffare start. Vi har upplevt något som de flesta slipper. Något som jag tror gjort oss lite mer ödmjuka. Lite mer tacksamma över det vi har.
Alla borde stanna till och titta på som finns omkring oss. Stanna upp och vara lite mer tacksamma.

Jag tänker ofta på det vi gått igenom. Vissa dagar går det bra. Vissa dagar gråter jag. Ibland blir jag bitter. Alla känslor kommer och går. Jag låter dem göra det. Känslorna måste ut.

Jag har världens bästa man. Världens bästa lilla dotter. Vi har världens bästa liv och jag är så tacksam.