Stora, lilla tjejen!

Ja, tänk att vår lilla tjej nu har passerat ett år. Tänk att hon inte längre är en bebis. Nyss låg hon i magen. Nyss fick vi veta att vi var gravida. Det känns som igår då vi gick och väntade. Som igår då vi fantiserade om vem som låg där inne och växte. Det är ETT år sedan vi åkte in till BB. Helt ovetande om vad som komma skulle. Det är ETT år sedan vi kämpade timma efter timma för att få träffa vår efterlängtade bebis. 365 dagar har passerat sedan jag blev hög på lustgasen, trodde jag var på Metropol och bjöd upp Andreas till sista dansen. Drygt 52 veckor har gått sedan jag trodde Björn Borg var död och Sverige hade landssorg (den där lustgasen är härlig den...). Jag minns allt som igår samtidigt som det känns så otroligt länge sedan. Jag minns så väl hur jag kände mig när vi kämpat i 26 timmar, när jag krystat i 4 timmar. Jag minns så väl hur jag bad om kejsarsnitt och läkaren tittade mig i ögonen och beordrade mig att jobba i en halvtimma till. Hur jag slet i 30 minuter för att fullständigt kapitulera när de drog in mig i operationssalen. Jag ser Andreas ögon och ansiktsuttryck framför mig innan jag försvann bort.
Lika väl kan jag höra barnskriket som mötte mig när jag vaknade upp. Den lilla varelsen de lade på mitt bröst. Första gången jag mötte min lilla prinsessa. Det minns jag allra mest. Det glömmer jag aldrig.

Att vi sedan fick en tuff väg att vandra är en annan historia. Ett annat kapitel i våra liv. Ett kapitel som är alldeles för starkt att skriva om här och nu. Kroppen blir matt när jag tänker på det. En oro sprider sig i min kropp. Tårarna kommer. Det är en tid vi allra helst hade sluppit. Jag önskar att ingen människa i världen hade fått genomlida det.

Så tänker jag på vår Siri. Vår underbara lilla kämpe. Vår tappra flicka. Starkare liten unge får ni leta efter.

Jag är så enormt tacksam för vår dotter. Så enormt tacksam för att Siri är just Siri. Hon är det finaste man kan tänka sig och jag älskar henne av hela mitt hjärta!